Text: Sofia Lång
Bild: Finlands Nationalgalleri / Pirje Mykkänen (Rose) & Finlands Nationalgalleri / Petri Virtanen (Kiasma)
Hanna Vihriälä, Rose, (2014)I somras kunde vi se en jättelik, naturtrogen, men av små punkter uppbyggd röd ros breda ut sig över en av utställningssalarnas väggar på museet för nutidskonst Kiasma. Skulptören Hanna Vihriälä deltog med verket Ros (2014) i utställningen Kimpassa (Together)(1), ett samarbete mellan Marimekko och Kiasma. Marimekkos grundare Armi Ratia förbjöd på sin tid blommönster i bolagets mönsterproduktion, då hon ansåg att de var gammalmodiga och representerade dålig smak. Istället skulle man skilja sig ur mängden genom en modernistisk, och gärna abstrakt mönstervärld.(2) Det färgstarka utgör en viktig del av Marimekkos image, men också just vissa blommönster har kommit att bli grundläggande för bolagets framgång. Kändast är antagligen Maija Isolas grafiska, stormönstrade Unikko (1964) , där stiliserade vallmoblommor fyller tygets yta. Ratias förbud fick ge vika för en mångsidigare mönsterkollektion som även har kommit att innehålla mer romantiska blommotiv.
Mot Kiasmas vita väggar urskiljer sig Vihriäläs Ros tydligt, liksom Marimekkos mönster utgör ett avvikande inslag i en färgmässigt ganska homogen kulturell verklighet. Då man talar om färg i finländsk kontext finns i bakgrunden ofrånkomligen det nordiska, funktionalistiska tänkandet och dess skönhetsideal gällande färg, skriver Pilvi Kalhama i ”Vaaleanpunainen (toisin)ajatteluna” i Muotoutuva Maalaus – konteksteja ja kohtaamisia (Kalhama red. 2006) Kalhama talar om alvaraaltoestetiken som den mest bekanta för finländare med en färgskala av vitt, grått, det ljusa samt enfärgade nyanser. Även Kiasma, vars formspråk innehåller mycket annat än raka linjer och vinklar typiska för modernismens strama formspråk, har en färgsättning som inte skakat av sig modernistiska toner. Även utvändigt följer byggnaden färglöshetens ideal, och kommer inte ifrån ett typiskt ” white cube”-tänkande. Normering framkommer tydligt i uppfattningar om färger: i vår kulturella uppfattning är vitt det samma som färglös. Därför väcker den inte vår uppmärksamhet, eller så verkar det åtminstone. Den vita färgen stör inte, stör inte ordningen. Kalhama drar sig till minnes det ljusröda stängsel som omgav byggplatsen där museibyggnaden restes i slutet av 1990-talet, och all den diskussion färgvalet medförde i tillägg till valet av tomt för ett museum för nutidskonst mitt i centralaste Helsingfors. Kalhama undrar om det enbart är fråga om en slump att det var just den ljusröda färgen av alla färger som väckte åsikter.(3) Den färg som målats på stängslet runt det blivande museet kunde närmast karakteriseras som pink. Att detta var för mycket för en del påvisas av att avsnittet bakom marskalk Mannerheims staty fick vara grått.(4)
Idag skulle man förmodligen inte reagera hemskt starkt på ett målat staket runt en byggnadsplats, oberoende av färgnyans och läge. Den ljusröda färgen är dock på ett allmänt plan fortfarande en färg som ofta väcker starka känslor antingen för eller emot. Höginkomsttagande män kan klä sig i rosa kragskjortor, men främst anses rosa vara den ultimata flickfärgen. Så har det dock inte alltid varit. Man har t.ex börjat klä barn i rosa eller blått för att signalera könstillhörighet vid sekelskiftet 1900. Men oftast var det pojkar som kläddes i ljusrött medan flickorna kläddes i motsvarande blå ton. Man tyckte att eftersom ljusrött låg nära rött, vilken betraktades som en maskulin, dynamisk färg, passade den små pojkar bra. Blått däremot förknippades med jungfru Maria och sågs som mer känsligt och stillsamt. I något skede har dock skett en förskjutning, och den rosa färgen har blivit en så kallad tjejfärg från 1940-talet framåt.(5)
Den ljusröda färgen är den enda pastellfärgen i det svenska språket som har ett eget namn: rosa. De andra får nöja sig med förledet ljus framför det basala färgnamnet: ljusblå, ljusgul, ljusgrön. Enlig ordboksdefinitionen beskrivs rosa som den färg som uppkommer då rött blandas med vitt, liknande vildrosornas ljusröda färg. Rosa är etymologiskt identiskt med adjektiveringen av ordet ros.(6)
Färgen ljusröd får bära flera olika betydelser: beroende på kontext associeras den med det sentimentala, det lockande och vackra, med det billiga, falska, det artificiella, kosmetiska, feminina, patetiska, skriver Kalhama. Hon konstaterar att med dessa definitioner ”talar inte längre själva färgen”.(7) I dessa associationer kommer istället fram värderingar som egentligen berättar mer om personerna som uttalar dessa, allmänna föreställningar om färgen ljusröd som är kulturellt bundna.
KONTROLL OCH BEGÄR
I den västerländska konstteoretiska diskussionen har färgerna länge fått inta en sekundär ställning. Det känslomässiga som traditionellt förknippats med färger har ställts emot det rationella, som representerats av linjen eller formen. Färgernas betydelse har nedvärderats och deras komplexitet förnekats. Ofta har färgerna setts som störande element. I boken Color Codes (1995) nämner Charles A. Riley II, bland många andra, Le Corbusier och hur denne har framhävt det riskfyllda med involverandet av färger. På grund av sina sinsemellan olika inneboende egenskaper uppträder färgerna t.ex gällande rumsliga volymer, framställda i ett bildplan, på olika sätt; vissa tycks röra sig framåt i bildplanet medan andra drar sig tillbaka, för att inte tala om de färger som till sin karaktär är massiva och stannar där de är. Riley ser i Le Corbusiers vilja till klassificering enligt färgernas olikheter en strävan efter inordnande av färgernas tendenser i ett lineärt schema.(8) På så sätt har gjorts försök till kontroll över färgernas så ofta påkallade nyckfullhet.
I en del av sina tidigare verk har Vihriälä baserat motiven på Georges Seurats konst. Seurats lysande färger och solljus är i åtminstone en del av hans pointillistiska målningar impressionistiska till sin karaktär. Men det som i impressionisternas ”ögonblicksbilder” gav intryck av spontanitet är istället hos Seurat noggrant uträknat. För honom måste konsten bygga på ett system, och resultatet kunde bli ett nästan tidlöst uttryck.
Liksom verket Ros har flera av Vihriäläs tidigare verk varit uppbyggda av lösgodis i olika färger med en teknik liknande den pointillistiska. För Vihriälä var en av utgångspunkterna för verket Ros traditionella korsstygnsrosor. Handarbetstekniken har åtminstone långsamheten gemensam med Vihriäläs verk där de ca 200 000 enskilda godisarna för hand fästs på underlaget med knappnålar. Långsamheten förenar verket också med Seurats målningar. Vihriälä är intresserad av godis som material på grund av den önskan om njutning som förknippas med dem. De skapar ett sug, men ett sug man inte får låta bli för starkt. Man måste kontrollera sig, utöva måttlighet. Näringsmässigt sätt är godis det mest onödiga så kallade livsmedel som tillverkas, med sina konstgjorda aromer och tillsatsämnen. Kring dem skapas dock ett habegär med ofta klara, starka färger och en vädjan till doft- och smaksinnet också genom produktnamn såsom ”Hallon” och dylikt, något som Vihriälä fascineras av.(9)
Kulturellt sett har färger i det västerländska gjorts till ett främmande element, menar Kalhama. I konsten har färgen däremot använts på ett omvänt sätt, dvs. emot det främmandegörande och emot marginalisering, för en dekonstruering av färglösheten. I och med främmandegörandet av färgen blir den då också ett objekt för begär. Begäret förankras än i det orientaliska, det primitiva, det barnsliga, än det feminina, eller i det queera. Det som trängts in i marginalen, det förbjudna, blir till ett attraktivt objekt för begär. Färger representerar avvikelse från normerna. Denna avvikelse, det andra, innebär ett förflyttande till krossandet av sedvanliga betydelser och till individuella upplevelser. Att ge dessa utrymme och en ställning förflyttar med hjälp av färgen tänkandets tyngdpunkt bort från förnuftets område. Färgupplevelsen, som inbegriper det mänskliga sinnet liksom kroppslighetens nivåer, medför det alternativa som möjlighet.(10)
Kalhama menar att färgen ljusrött som oliktänkande har en lång historia. Medan många färger utsatts för kontroll, såväl i vetenskaplig som i andlig bemärkelse har färgen ljusröd dock blivit förbigången som en ointressant icke-färg, fortsätter hon. Kanske den därför varit av intresse för nutidskonstnärer, den har varit ett slags ”oskrivet blad”, som man kunnat använda på önskvärt sätt.(11)
ORD OCH STUNDENS BETYDELSER
Färgernas flyktiga natur låter sig inte enkelt fångas i ord. Taru Elfving riktar uppmärksamheten på att svårigheten med att tala om färg kan bero på att det gemensamma språket med överenskomna betydelser, ett allmänt överenskommet språk som också gäller färger, som kompliceras då det flätas samman med individuella tolkningar och personliga upplevelser. Färgerna åstadkommer en kontinuerlig växelverkan och i dem finns ingenting klart och tydligt.(12) Färger kan inte cementeras i ord. De låter sig inte fångas eller underkastas av kategorier, utan kommer till oss som omedelbar sensoriell varseblivning, åtminstone i vissa fall. I samtidskonsten möjligtvis, där vi ibland utmanas att möta färger utanför kulturella konventioner och inlärda koder.
Nutidskonsten är en del av dagens samhälle, den ställer sig inte utanför. Det oaktat kommenterar den och bearbetar samhällets normer och konventioner. Med Kalhamas ord uttryckt: invanda tabun och reflektion av diverse kanon närmas allt mer sällan genom akademiskt, observerande studioarbete. Även som bunden till sina egna ramvillkor är nutidskonsten en del av samhällets sammanhang, diskussioner och atmosfärer. Det är i denna situation Kalhamas granskning av det ljusröda placerar sig, hon kallar den färgens utvidgade fält.(13) I ett färgens utvidgade fält upplöses enkelriktade, förutbestämda och förutsägbara tolkningar gällande det ljusröda och upplevelsen av färg. Istället uppstår en möjlighet till en förflyttning till upphovet av betydelser i den stund de blir till, liksom också i mötet som sker med konsten.(14)
Speciellt gällande tolkningar av konst kan färgernas undflyende natur vara en orsak till att de alltid är aktuella för nya tolkningar, de är alltid aktuella på nytt. Konsten har på 2000-talet framhävts som ett sammansmältande av kroppen och sinnet, som en rumslig och dialogisk händelse, någonting som äger rum mellan konstverket och betraktaren. På så sätt blir också upplevelsen av färg någonting som är bundet till konstverket liksom till betraktaren och dessutom någonting emellan dem.(15) I möten med konsten kan finnas möjligheten till en upplösning av normativa och dogmbetonade mönster, upplösningar som ger rum för möten med färger på villkor som för färgerna ter sig som det typiska; det oförutsägbara, det öppna.
Sofia Lång bor i Helsingfors och Nordnorge, studerar estetik vid Helsingfors universitet och skriver sin magisteravhandling på temat färg.
Referenser:
(1) Kimpassa/Together Marimekko + Kiasma Museet för nutidskonst Kiasma, Helsingfors. 16.5-7.9.2014
(2) Härkäpää, Maria. ”Vuokko Nurmesniemi ja painokankaiden murros” i Vuokko. Vuokko Nurmesniemi – pukuja ja kankaita. Designmuseo 2007, 19.
(3) Kalhama, Pilvi ”Värin outo peittelemättömyys. Vaaleanpunainen (toisin)ajatteluna” i Kalhama, Pilvi (red.) Muotoutuva maalaus. Konteksteja ja kohtaamisia 2006, 130.
(4) Kiasma-lehti: Historian lehtien havinaa.
(5) Allt om historia: Har rosa alltid varit en tjejfarg.
(6) Spraakdata
(7) Kalhama 2006, 127.
(8) Riley II, Charles A. Color Codes. Modern Theories of Color in Philosophy, Painting and Architecture, Literature, Music, and Psychology 1995, 78.
(9) Vanhala, Jari-Pekka ”Makea seinäruusu” i Kimpassa/Together. Marimekka + Kiasma 2014, 34.
(10) Kalhama 2006, 131.
(11) Kalhama 2006, 133.
(12) Elfving, Taru ”Värillä väliä” i Kalhama, Pilvi (red.) Muotoutuva maalaus. Konteksteja ja kohtaamisia 2006, 155.
(13) Uttrycket färgens utvidgade fält är för Kalhama en analogi till Rosalind Krauss välkända ”Sculpture in the expanded field” (1979) i vilken Krauss överger det kategoriserande sättet att tänka på de olika konstgrenarna.
(14) Kalhama 2006, 128.
(15) Kalhama 2006, 137.