1
Jag flög till Dubai och tog mig sedan till Sharjah (Förenade Arabemiraten) för att se den berömda Sharjahbiennalen.
Jag anlände till Sharjah 6.3, en dag före vernissagen. Hela vägen från flygfältet tittade jag besatt på Emiratens ändlösa, lyxiga, nästan psykedeliska fasad – höga skyskrapor som speglade den blåa skyn och den heta, verkligen heta solen. Jag började tänka på det historiska Bysantiska riket och dess västra ända, Venedig.
Venetianerna fokuserade redan på 800-talet kommersiellt på Levanten. De hade legationer i Aleppo och Damaskos. Arkitekturen i Venedig blev självklart ganska arabiskt.
Det är inte bara det att venetianerna själva fick impulser från orientens byggnadsverk. Arabarkitekterna kom också till Venedig och förskönade kanalstränderna. Kyrkorna kopierade formellt moskéerna. Den syrianska radhusstilen blev en norm i centrala Venedig.
På 1800-talet ”hittade” den nordeuropeiska överklassen staden. Charles Dickens skrev till John Foster från San Marco (1844) att man inte ens med hjälp av opium skulle kunna bygga något liknande.
Massinvasionen började när tågrutten från Milano sträcktes ut i lagunen 1846 med hjälp av jordbron. Redan på 1870-talet talade venetianerna om ”turistflockarna”.
Det var ändå tydligt att turisterna inte bara kom till Venedig för att störa venetianerna. De tog med sig pengar också. Venetianerna byggde broar och trottoarer så att turisterna skulle kunna promenera i staden, som hittills hade helt och hållet grundat sin trafik på gondoler.
Sedan hittade man på biennalen.
1895 öppnades, i Världsutställningarnas (1851–) och Olympiska Spelens (1896–) anda den första bildkonstbiennalen, där man, i samma globala stil gav en återblick på ’världens’ bildkonst.
2
2019 talar man om biennalerna på ett helt annat sätt. Det råder en känsla att det nuförtiden finns för många biennaler och att de är för centrala för konstlivet. När Murcia (Spanien) planerade att öppna en egen biennal konsulterade kulturrådet Paco Barragan som jobbade på Miami Art Basel. Han sa genast att det inte lönar sig att grunda nya biennaler. Det finns för många av dem och deras tid är över.
Det är kanske i slutändan inte bara ett kvantitativt problem vi talar om. En del av biennalerna har blivit megalomaniskt stora (vissa kan man inte gå igenom ens på två dagar) och i många av dem har karriär- och stjärnkuratorkulten blivit central.
Vad händer då på biennalerna? Ett utrymme, mist 2–3 gånger så stort som Kiasma, fylls med konst med två års mellanrum, och ofta baserar man utställningen på en tematik, som kuratorgruppen studerar intensivt i åratal före vernissagen. Konstproffsen flyger till utställningen för att forska och värdera resultatet. Eliten kommer till vernissagen för att ge ut visitkort. De lokala invånarna kommer för att studera vad konst är för något (detta har vi erfarenhet av när det gäller ARS i Helsingfors). Man brukar inte vara bara i en byggnad (Whitney i New York är ett undantag), utan tvärtom: i många biennaler måste man verkligen reservera tid för att man skulle hinna ta sig från ställe till ställe. São Paulo (900 000 besökare) och Venedig (600 000 besökare) är massiva evenemang.
Om biennalerna ursprungligen föddes för att bli turistfällor och för att de centraleuropeiska konstgubbarna skulle kunna uppleva sig själva som världens centrum, kan man säga att de idag är ganska globala.
3
Av Arabemiraten är Sharjah den delen (1/7) som mest investerar i vetenskap och kultur, från samtidskonst till arabisk kulturarv. Dubai, som är mera som en nöjespark, lockar elitturister med sina höga skyskrapor, Legoland och Ferrari-centrum. Abu Dhabis specialitet är, förutom de fantastiska hotellen, Louvre och Guggenheim, som man ännu håller på att bygga (Guggis-gänget undrade på vernissagen varför Guggenheim väckte så mycket negativa känslor i Helsingfors). Sharjahs profil har väl att göra med Shejken i Sharjah, Sultan III. Han är historiker och han har varit ivrig att investera långsiktigt på kultur (och inte bara megamuseer).
I år var biennalen delad i tre delar. Det finns tre utställningskuratorer. Zoe Butt, Omar Kholeif och Claire Tancons har alla jobbat med sina egna territorier. Sharjah har de senaste åren börjat bli, tillsammans med Istanbul, Lahore, Dakar och de nya kinesiska biennalerna, en av de nya intressanta biennalerna dit många vill resa. Det tematiska namnet för 2019 är Leaving the Echo Chamber, dvs. frågan hur man kan lämna den oändliga loopen av övernationella ikoner, dominerande språk och geografiska centrum.
Man kunde säga att Sharjahbiennalen är ganska visuell, och att den handlar mycket om det sköna – mera än många andra biennaler. Man ser mindre afrikansk konst, men mera konst från Kaukasus och Södra Asien.
Helheten verkade ändå, på något sätt, ganska mycket som det vanliga, nästan serieproducerade biennalmaterialet som man ser på alla ställen. Samma hänvisningar till centraleuropeiska och angloamerikanska filosofer, samma angloamerikanska konstnärer. Men en grej är lite annorlunda. Ornament och sensualitet, skönhet – detta var Sharjahs mest betydelsefulla innehåll, för detta saknar vi i Prag, Istanbul och Venedig.
4
Vad var skönt/vackert då? Hur? Varför?
Shiraz Bayjoo (1979, Mauritius) målar med vattenfärg. Pastellbilderna ser först ut som inredningskonst, men när man står i rummet och kollar på dem, börjar temat lyfta huvudet. Bayjoo är intresserad av Mauritius historia. Ön var praktiskt taget obebodd före slavhandeln kom på sjuttonhundratalet. Totalt antipopulistiskt, blir temat konkret bara när man har tid för att skåda de sköna bilderna.
Léuli Eshrâgi (1986, Yuwihara Nation territory / Australia) presenterade i sin performance tagatanu’u, på vernissagedagen i Al Hamriyahissa, en klassisk alofisâ-ceremoni till förfädernas ära. I princip var det ju jättefint, men när man står där – en mängd herrar och damer i fina kläder som på en Hollywood middag – med en juice i handen, kände man att det här resonerade inte. Kanske det var meningen?
Men poäng måste Sharjah få för att dess postkolonialism inte var populistisk. Det handlade mera om saknad och nostalgi.
Jag stannade länge i rummet med Qiu Zhijiens (1969, Kina) kartor. De var sociologiska, epistemologiska och filosofiska – konceptuella versioner av riktiga kartor. Tanken om bergen som heter Nyfikenhet eller havet som heter Rationalitet var banal, men när man gick runt och tittade på den omformade (men på sätt och vis riktiga) världen, kunde man i slutändan säga att kanske det var terapeutiskt att titta på alla dessa teoretiska, kulturdrivna och ordmässiga problem som de vore ställen.
Människan blev decentraliserad i Heather Phillipsons (1978, England) biopolitiska manifest. Vetenskapens visuella kultur blev mixad med konsthantverk. På en sida hade man uppseendeväckande foton på bakterier och på andra sidan hade man skulptur på en skalbagge (Cyclonic Palate Cleanser, 2019).
Ann Veronica Janssens (1956, England) Volute (2006–2019) var ett av de nuförtiden trendiga verk där man har mycket text. Här spred konsten ut sig på en väg med hundratals ord Janssens hade skrivit på små plattor. Allt var så universellt att man kunde fråga, är det här det nya 1920-talet, då matematiken och esperanton skulle rädda världen? Som i Qiu Zhijiens kartor, Modighet och Blyghet var centrala för konsten. Det finns mycket text nuförtiden i bildkonsten. Det verkar funka bäst när det är minimalistiskt, som i Janssens konst.
Kidlat Tahimiks (1942, Filippinerna) slöjd fyllde en hel väldig hall. Vikingar, gudar och gudinnor – från alla kontinenterna – och sjömonster, fåglar och människor, lika och olika, bombarderade publiken på ett raffigt barockt sätt. Själv började jag tänke på Heri Rono, samtidslöjdens guru, som i Indonesien har tillverkat väldiga skulpturer av typ dinosaurier dit man kan kliva in. Banalt men allvarligt.
Som på alla biennaler, hade också Sharjah ”biennalkonst”, dvs. arkiv, små bibliotek, och hyddor dit man kunde gå in och skriva brev. I Lee Mingweis (1964, Taiwan) små stugor kunde man skicka brev till vänner som hade dött eller som man inte hade sett på en lång tid. Kanske just för att det inte fanns så mycket konst i denna stil i Sharjah, kändes tanken trevlig och bra. När det finns för mycket aktiverade hyddor blir man lätt trött på dessa ritualer.
5
Före jag reste var det många som sa att ”där ser du sedan inte något politiskt”.
Det såg jag visst.
Förutom postkolonialismen som jag redan skrev om fanns Alfredo Jaar där. Jaar är en del av biennalkulturen, han finns överallt. I serien 33 Women (2014–2019) hade Jaar grävt fram kvinnor som var hjältar. Han ville att världen inte skulle glömma dem. Hur? Han hade producerat små foton på kvinnorna. De såg ut som man skulle ha hittat dem i ett familjealbum. Sen hade man små lampor som gav associationer till rampljus. Man var tvungen att titta noggrant.
Jaar hade valt med t.ex. arbetsaktivist Kalpona Akter, vars livsverk har varit att jobba för en bättre arbetstrygghet. Det fanns också en bild på Razan Zaitouneh, människorättsjurist och journalist, som har jobbat för att hjälpa offren för Syriens regering.
Men sedan fanns det ju mycket hantverk och slöjd. Fina grejer som inte verkade behöva någon slags konceptionellt eller politiskt alibi. Kanske den europeiska och västerländska vänsterpopulismen med sina trendiga postkolonialistiska begrepp snart är den mest kolonialistiska delen av konstvärlden, det sista försöket att få ’de andra’ att tala på det sättet som den bildade europeiska överklassen väljer? Kanske skönhet och hantverk på något sätt kunde rengöra konsten igen?
6
I Al Mureiah, Al Hamriyah, och runt hela Sharjah ligger biennalen nu och medverkar i vardagslivet, nu när konst-eliten har flugit hem.
Tja, om någon ännu hittar sin väg dit … så måste man nog säga att den här biennalen har i alla fall inte blivit för fragmenterad. Det värsta var nog Istanbul 2015 (annars jättefint), där jag tyckte att jag använde halva tiden för att bara hitta utställingslokalerna. Jag satt på båt, buss och taxi i hettan, gick runt och vilse, och tänkte, att de här kanske kan funka om man var museidirektör som någon tog från ställe till ställe med bil och gav vatten då och då. Sharjah funkar för vem som helst.
Konstmässigt var det nog intressant att se Emiraterna. I Dubai spenderade jag en hel kväll och åt räkor på olika utställningar och vernissager. Det finns mycket konst från länder som Kazakhstan och Turkmenistan, samt hela arabvärlden. Irak verkade vara centralt. I det färska (Saudi) museet Art Jameel hittade jag Alia Farids och Aseel Al Yaqoubins plastträd. I Murtaza Valis oljeutställning diskuterades oljan och politiken runtom oljan intensivt. Farah Al Quasimis, Ala Younis och Chiharu Shiotas verk, sköna och färgranna, var det absolut härligt att titta på i museet som var kallt som en vårdag i Finland.
På något konstigt sätt, förutom meze-kioskerna, speciellt i Dubai verkade konsten vara den enda grejen som inte kändes falsk. Även gamla byggnader i Emiraten hade blivit ombyggda av plast. Jag behövde min vän, som är professor i konsthistoria, för att berätta var den riktiga gamla staden (100 år gammal) slutade och var plaststaden började. Skickligt jobbat.
Gallerierna på Alserkal Avenue, i det gamla industriområdet, hjälpte att få en känsla att man är varsomhelst, på bara något ställe med lite konst och kaffe. Alla städer har väl ett postindustriellt område där medelklasshipsters nu sitter och fikar med sina Macintoshs.
När jag sista dagen tittade på Burj Khalifa (828 meter), drömde jag hur stället skulle se ut när alla de tiotals skyskrapor, som man nu höll på att bygga, skulle vara färdiga – en av dem Santiago Calatravas torn som skulle bli en kilometer högt.
Kunde man ställa ut hela biennalen i en skyskrapa?
Hursomhelst, om man kan resa till ett ställe för att se konst, skulle jag hellre välja Sharjah än Venedig.
Den som gillar kanaler, kan ju alltid ta sig till Abu Dhabis Ritz-Carlton, där man har en hel ”venetiansk by” – som en pervers, kapitalistisk motstöt till den venetianska orientalismen. Den är naturligtvis mycket finare än det riktiga Venedig, på något sätt – som en version där historisk autenticitet har förlorat till en finare fasad utan västerländsk historiemetafysik och pittoreska sprickor i väggarna.
Och om man har sätt en biennal, har man nästan, nästan sett alla. Det är kanske bara på ställen som Sharjah, där man har bra självförtroende och kanske lite annorlunda gränser än i andra biennal-länder, där man ibland kan hitta något annorlunda/nytt. Det var definitivt värt att resa dit.
Svettigt var det, från morgon till kväll – fast restaurangernas menyer rekommenderade ”vintersoppor”. När det blev litet ljummare efter klockan åtta kunde man, i 25 grader Celsius, lättare respirera.
Den sömniga förstaden (där mina vänner bodde) var som vilket som helst Botby. Sista kvällen drack vi te på tehusets perrong. Ett långt rop skallade från Moskén. Ingen orkade mera tala om biennaler. Det var redan över. Även i väst hade solen redan gått ner.
Max Ryynänen
(Jag tackar hjärtligt Svenska kulturfonden för resebidraget.)