Christine Langinauer 28.11.2011
Ögat bedrar. Och ibland blir det bedraget. I misstag eller med avsikt. Close Your Eyes and Tell me What You See handlar om illusion, om att förvränga, om att se, om verkligheten och att allting inte alltid är som vi tror oss förnimma. Utställningens namn, Close Your Eyes and Tell Me What You See, betonar betraktarens roll i konsten. Det är en uppmaning och en utmaning som besökaren ställs inför.
Ashley Bickerton
Inom konsthistorien har det funnits teoretiker som menat att ett konstverk inte finns förrän det har en betraktare som upplever den, förrän den har en publik. Somliga har även varit av den åsikten att ett konstverk bara finns i betraktarens medvetande, och den fysiska föreställningen av konstverket är av sekundär betydelse. Utställningen associerar även till Ernst Gombrichs berömda begrepp the innocent eye, med vilket han menade att det inte finns något sådant som ett oskyldigt öga. Varje människa filtrerar sina upplevelser genom de erfarenheter och den kunskap hon har från tidigare.
Close Your Eyes and Tell Me What You See är fördelad på tre mycket olika rum. Största delen av verken är utställda i den gamla uttorkade vattenlagret, en byggnad som ligger skiljt från observatoriet, medan fem konstnärers verk visas på två olika plan i själva observatoriet. För kuratorn har platsen varit en utmaning, men även en av utställningens utgångspunkter. Upphängningen i de olika utrymmena följer olika strukturer och bildar kontraster mellan varandra.
I vattencisternen möts besökaren av en riklig upphängning, där flera verk formligen tävlar om uppmärksamhet. Ashley Bickertons (f. 1959, Barbados) stora, färgstarka, mardrömslika målningar nästan skriker i var sitt hörn, medan Delphine Reists (f. 1970, Schweiz) och Sonja Nilssons (f. 1977, Sverige) videoinstallationer med skarpa ljud och musik ibland känns till och med för dominerande. Flera konstverk rör sig mellan gränsen till dröm och mardröm, verklighet och overklighet, hallucination och realitet. Här har betraktarens sinnen mycket att se förnimma.
Men visst finns här lugna punkter. Pablo Valbuenas (f. 1978, Spanien) enkla, men skarpsinniga videoinstallationer utforskar i all sin tysthet Rummet, och hur vi upplever det. Hans tre verk bygger på arkitektoniska utrymmen, som ett hörn, vilka han sakta men säkert förändrar till ett helt annat utrymme. Samtidigt avslöjar han hur lite det hänger på att vi inte uppfattar utrymmen helt annorlunda. Japanska Sachiko Kodamas (f. 1970) videoinstallation heter slående nog Breathing Chaos (2004). Hon har redan länge arbetat med ferrofluid, en magnetisk vätska framställd av NASA. I detta verk varvar hon vackra och stillsamma bilder av naturen med avsnitt med den svarta vätskan som verkar formas till ett taggigt, kusligt, avstötande berg. Kanske kan man här ana en klangbotten av den positiva inställningen till teknologi som japaner överlag blivit kritiserade för.
Yao Lu: Mountain pasture with floating clouds
Mittemot Kodamas verk finns en vägg med fotografier av brittiska Karen Grainger (f. 1966). Vid första anblicken verkar dessa lugna, drömska bilder vara klassiska landskapspanoraman. Men snart märker man att bilderna är alla förvridna. Vyerna är Graingers barndomslandskap, i vilka hon har ställt en spegel. Precis som vårt minne, återger dessa bilder bara fragment av landskapet och förvränger det, precis som man minns vissa saker starkare medan andra blivit suddiga. Bilderna ifrågasätter även den klassiska landskapsmålningens traditioner över hur ett vackert landskap skall se ut.
Det första rummet i Observatoriet behandlar illusioner; hur lätt det är att bedra ögat. Även det här rummet har en tät upphängning, men är betydligt stillsammare. Det halvcirkelformade utrymmet som andas historia, är redan i sig en kontrast mot det kantiga, sterila och moderna i vattencisternen. Aurora Reinhards skulpturer på golvet är de första som möter besökaren. Verken är gjorda speciellt för den här utställningen. Två vita, vanliga shoppingkassar i papper ser ut att ha blivit slängda på golvet. Men skenet bedrar. Papperskassarna är gjutna i ett mycket mera hållbara material, gips och alkyd. De verkar tomma, men är i själva verket massiva, solitt gjutna. Det som anses vara engångsvara och skräp har förvandlats till konst med värde och en betydligt längre levnadscykel. Reinhards skulpturer ifrågasätter både dagens konsumtionssamhälle och ready-made konstens tradition.
Kinesiska Yao Lus (f. 1967) fotografier ur serien New Landscapes har liknande utgångspunkter; de påminner vid första anblicken om de vackra berglandskapsmålningar typiska för Song-dynastin i Kina. Men inte heller de här fotografierna är vad de ger sig ut för att vara. En närmare granskning avslöjar att de grönbeklädda bergen, som först framstod som så idylliska och lyriska, i själva verket är avfallshögar täckta av en nästan giftgrön plast fotograferade på en avstjälpningsplats. Ett vackert skal som höljer ett skadligt innandöme. Med hjälp av digital manipulation har 
Kim Simonssonkonstnären fått bilderna att påminna om målningar och de vackra bergslandskap som finns i Kina. Även Lu kritiserar den i längden ohållbara konsumtionen i dagens värld, den som möjliggörs av billig arbetskraft i Kina. Men det finns ett högt pris att betala; Lus landskap återspeglar den verklighet som man inte vill medge, att industrialiseringen redan resulterat i att stora områden i Kina förvandlats till kemiska öknen där ingenting kan växa på flera årtionden. Lus poetiska bilder är politiska, men så finstämda att han inte åtminstone ännu gått ett liknande öde till mötes som sin kollega och landsman Ai Wei Wei.
Utställningsutrymmet högst upp i Observatoriet är det vackraste rummet, men samtidigt det som ställt den största utmaningen för konsten. Taket i det runda rummet är täckt med takmålningar över himlavalvets stjärntecken, golvet är målad för att ge en trompe l’oeil -effekt av intarsia och väggarna består av fönster som ger en 360 graders utsikt över Åbo. Samtidskonsten, som nuförtiden är ganska van med att kunna förändra utställningslokaler efter sina egna behov, har här mött en skyddad, historisk miljö där man inte ens får borra ett hål i väggen. För att inte tala om att verken får tävla med den fantastiska utsikten. Här uppe återfinns verk av två finlandssvenska unga skulptörer; H C Berg (f. 1971) och Kim Simonsson (f. 1974).
Både Simonssons och Bergs skulpturer är inte vad de ger sig ut för att vara. Sin stil trogen har Simonsson gjort små skenbart oskyldiga flickor med inspiration av japansk manga i glaserat stengods. Hans två skulpturer befinner sig någonstans mellan nutid och tidlöshet och vittnar om den hårda värld många barn lever i, men även om den otroliga levnadskraften och rådigheten dessa små varelser har. Alltid är de inte lika oskyldiga som de verkar. H C Bergs monumentala Light Space – Linear Momentum (2010) i klarrött stål och aluminium bildar ett stort och ensamt blickfång. Skulpturen påminner om ett slags stor propeller eller turbin. Man nästan väntar sig att den plötsligt skall börja röra på sig. Det är först en närmare granskning som avslöjar vad verket handlar om. Konstnären har skapat sin skulptur med hjälp av en hjärtmonitor på sjukhus. Besökaren står inför en människas sista hjärtslag, som formats till en tredimensionell modell. Framför sig har man ett av livets största mysterier, döden. En realitet som drabbar oss all, men som kan kännas overklig för de flesta.
H C Berg: Light Space – Linear Momentum
Close Your Eyes and Tell Me What You See är en utställning som presenterar en bred variation kring och flera olika perspektiv på samma tema. Det får en att inse hur saker vi lätt tar för givna i vår dagliga värld och omgivning ofta bara är en illusion eller en spegling av verkligheten. Kanhända vi inte ser saker som de är eller också vill vi se saker som inte finns där. Ibland kanske livet blir lite lättare så.
Close Your Eyes and Tell me What You See
21.9.-30.11.2011 Observatoriet Vårdberget, Åbo