15.4.2009 Lina Palmqvist
Videoinstallation, projection (loop 11 min) on a back-projection canvas hanging horizontal from the ceiling (1 m x 0,75 m), single bed (2,20 m x 0, 90 m) with pile of pillows, stereo sound.
Artdreams (in swedish)
Dröm 1
Det var ett stort sjukhus med många våningar. Mellan våningarna gick hissar. Hissarna flög fritt omkring utan att vara monterade i hiss schakt. Jag åkte upp och ner, fram och tillbaka som om jag letade efter något eller någon. Överallt var det mycket människor och hög ljudnivå. Folk arbetade målmedvetet. Själv var jag ofokuserad och utan riktning. Plötsligt kom jag på att min bror och pappa var vid stranden. Jag lämnade sjukhuset och åkte dit. Det var mycket folk där som badade, solade och lekte. Vi badade också. Det var en strålande dag. Högsommar. Av någon anledning kunde jag inte slappna av. I mig fanns känslan av att ha glömt någonting jag skulle göra och att jag borde vara någon annanstans.
Ja! efter ett tag slog det mig. Det var i dag som vi skulle bygga våran utställning. Jag började att springa snabbt genom en tallskog. Solen lyste genom trädens grenar. Den vackra bilden fastnade i mitt huvud. Även fast jag anlände försenad till utställningslokalen var jag den ända som kommit. Lokalen var helt tom. Jag hade det jag skulle ställa ut. Det var en teckning av en människa i halvbild. Personen på teckningen hade sitt ena pekfinger instoppat I örat. Jag stod och tittade på rummet med teckningen i handen och tänkte över var rätt plats var för mitt verk. Jag nålade tillslut upp den på väggen. Tittade.? Tänkte. Nej det var fel plats. Tog ner den igen. Tittade runt omkring mig. Då märkte jag att alla de andra hade kommit. Dom var snabbt igång med att hänga, bygga och installera sina grejer. Alla de andra hade jättemycket grejer. Det var saker överallt. Stora skulpturer, installationer i taket, fullt med prylar på väggarna och plötsligt var det fullt. Jag bara stod där med min teckning I handen och visste inte vad jag skulle ta mig till.
Dröm 2
Jag och en nära vän till mig var på en stor internationell konst happening. Det var en biennal eller triennal eller något i den stilen. En sån där tillställning där det finns så mycket konst att se på ett ställe att man nästan blir fysiskt illamående. Utställningen höll till i någon form av industrilokal som liknande en övergiven fabrik eller en lagerlokal. Varje konstnär hade sitt eget lilla bås att tillgå. Det fick lokalen att likna ett stall med spiltor. Curatorerna hade valt att binda ihop utställningen med en gemensam utställningsarkitektur. De hade valt färgerna vitt svart och rött som genomgående tema. Det såg väldigt mycket ut som sent 80-tals eller tidigt 90-tals stil. Inte så lyckat. Konsten försvann nästan i den skrikiga nostalgiska känslan av inrednigsdesignen. Min vän, som också är konstnär, var mycket skeptisk till hela tillställningen. Hon klagade högt på den låga kvalitén på konstverken medan vi gick runt och tittade. All konst som visades var skit. Själv försökte jag ha en mer optimistisk hållning. Det fanns ett verk som jag gillade lite. Det var en minimalistisk ljusinstallation. Enkla fyrkantiga former i rosa monterade på en vägg. Ljuset reflekterades mot väggen mittemot, in i någon annan konstnärs bås. Det måste varit laser eller något liknande. Hur som helst tyckte jag att det såg fint ut. Min kompis fnyste. Längst in i ena hörnet av lokalen var ett performance i full gång. Det var ett heterosexuellt konstnärspar av mellaneuropeisk härkomst som knullade. Plötsligt såg jag allt ifrån kvinnans perspektiv. Hon låg på rygg, mannen var ovanpå henne, stötandes in och ut. Jag försöker se honom i ögonen. Det sista som händer är att han säger “jag kommer” och sjunker sedan ner över henne.
Dröm 3
Jag var med i en workshop som hade temat offentlig konst. Vi skulle jobba med ett hållbarhetstänkande med fotografi och installation i en urban miljö. Vi satt nu alla på en trottoar i ett industriområde. Bakom oss reste sig ett stängsel och vägen var av grus. Det var varmt och torrt i luften vägen var gul och dammade. Vi var inte i Sverige och inte i Finland. Kilmatet var ökentorrt. Det var sista dagen på workshopen och genomgång av allas verk. I gruppen rådde en trött stämning. Känslan av att alla ville gå hem men ändå pressade fram den sista energin för att inte vara taskiga mot den som hade genomgång. Läraren pratade. En amerikansk manlig konstnär. Han sa att vi som inte än sätt verket vi nu skulle prata om skulle gå och göra det. Vi gick 100 meter längst vägen, runt en byggnad och kom fram till en motorväg. På andra sidan vägen sträckte havet ut sig. Konstverket bestod av en stor print på någon slags plastduk. Bilden var uppspänd med rep på en betongmur. Ett foto av ett kraschat flygplan liggandes i ett vackert landskap, inte helt olikt det vi stod i; en strand vid ett hav palmer och en ljusblå himmel. Ett av repet hade lossnat och den stora duken slog i vinden. Jag var imponerad. Jag tänkte på den tunna avgränsningen mellan bild och verklighet. Jag sa det till läraren som nickade instämmande. Kände mig smart. När vi kom tillbaka till gruppen var skaparen till flygplanskraschen borta. Den amerikanska läraren blev smått hysterisk och började att springa runt och ropa hennes namn: Olga Olga. Det kändes överdrivet. Alla vi andra satt kvar som att vi visste att Olga bara gått iväg på toaletten eller för att röka eller något i den stilen. Jag hade en gammal barndomsvän på besök och hon satt nu bredvid mig. Min vän är utbildad biolog och har jobbat som avbytare åt bönder. Hon kommenterade på lärarens överdrivna beteende. Tyckte det var fånigt. Jag kände att jag var tvungen att försvara honom och sa att han väl också ville hem någon gång för att äta middag med sin familj, precis som vi ville hem och laga mat. Jag kände någon slags sympati med honom i hans hysteriska uppenbarelse. Även fast han var en av de otaliga medelålders män som tycker om att höra sin egen röst en aning för mycket. På ett sätt var det han och hans malande rösts fel att vi fortfarande satt där. Han kom tillbaka från sin språngmarch. Med andan i halsen sa han att textgruppens arbete skulle vi gå igenom senare med enbart de berörda. Då hamnade jag plötsligt i framtiden. Mitt synfält var nu helt fullt av ett textdokument. Min text. Jag känner mig väldigt missnöjd med texten och på gränsen till obehag inför den. Det är under genomgången av mitt verk och jag hör hur de andra kommenterar och ger kritik. Jag ser bara textdokmentet som hoppar framför mina ögon som en gammal dataskärm med låg frekvens.